Början av 20-talet blev sannerligen inte som vi hade tänkt oss. Jag minns att jag skrev en facebookuppdatering på temat ”The roaring 20’s are here” lagom till 1 januari 2020 – men istället för fester, glamour, tillväxt och nya jobb blev det nedstängningar, isolering och arbete hemifrån. Den 5 mars 2021 har jag jobbat hemifrån i exakt ett år. 365 dagar. 8760 timmar. En dryg halv miljon minuter. Ja, jag som många andra räknar minuterna till vi kan återgå till ett mer normalt liv.
På försommaren 2020 varnade ILO för att en och en halv miljard människor riskerar att förlora sitt uppehälle på grund av Covid och de restriktioner som pandemin fört med sig. Världsbanken varnade strax efter att tre dussin länder i världen riskerar statsbankrutt. Och WHO konstaterar krasst att stora delar av den fattigare delen av världen kan få vänta till 2023 och 2024 innan vaccinerna når dem. Det skulle innebära åratal av ökad dödlighet och restriktioner som hotar uppehället för hundratals miljoner av de allra fattigaste i världen. Det är onekligen lätt att bli bekymrad.
Nu tillhör jag ändå de positivas skara. Vaccin och mediciner är trots allt här och mer är på väg. Världens regeringar har stöttat ekonomierna med tusentals miljarder i ökad likviditet. Människor har som aldrig förr slutit sig samman och anpassat sig till nya tider. ILOs och Världsbankens varningar från förra sommaren ser än så länge inte ut att slå in med så allvarliga konsekvenser som man först trodde.
Vad vi däremot kommer att behöva hantera är ett antal nya omständigheter. Världen kommer helt enkelt inte bli densamma när pandemin är över. I Europa är det i huvudsak tre trender som måste hanteras.
För det första har stora delar av arbetsmarknaden nu arbetat hemifrån i snart ett års tid – helt eller delvis. När jag pratar med kommersiella fastighetsägare från norr till söder är det uppenbart att de inte tror att kontorsytorna kommer att bli utnyttjade på samma sätt som förr. De räknar helt enkelt med att många fler kommer att arbeta hemifrån, på hel- eller deltid, efter pandemin. Det kommer att ställa stora krav på alla: hur gör man med arbetsmiljöfrågorna, hur engagerar man medarbetare man ser sällan eller aldrig, hur skapas ett inkluderande klimat på jobbet, vad händer med all information och alla smarta idéer som kläcks vid kaffemaskinen eller i korridorerna? Och hur fångar vi upp de personer som inte mår bra? Hur skapas gemenskap och delaktighet? Många frågor, men än så länge rätt få svar.
För det andra har pandemin visat att gigekonomin är här på riktigt. När vi pratar om gig tänker de flesta på företag som Uber eller Fodora. Snabba leveranser för kunden, men otrygga anställningar för de som utför tjänsterna. Före pandemin var en tredjedel av alla nya jobb i USA gig-jobb. Och i Storbritannien lär det finnas minst 5 miljoner gigjobb redan. Men då har man inte räknat med att många traditionella företag nu också övergår till en slags gig-ekonomi. Det kommer, är min övertygelse, att bli allt vanligare att jobba hemifrån med en handfull olika uppdragsgivare – inte bara som springsjas åt Fodora, och inte bara som lyckad enmanskonsult, utan i det som förr var mer normala tjänstemannayrken i den s k medelklassen. Och då blir frågor om rättigheter, semestrar, lönebildning, pensioner, socialförsäkringar och annat helt avgörande.
En tredje trend handlar om den demografiska utvecklingen. Allt fler blir allt äldre, samtidigt som ungdomarna, inte minst med pandemin, fått allt svårare att ta sig in på eller behålla en plats på arbetsmarknaden. Detta kommer att bli riktigt allvarligt framöver, och späs på av brister i integrationen. Utan att vi får in unga på arbetsmarknaden kommer vi inte att klara av pensioner, vård, utbildning och annat i framtiden.
Om man som jag är intresserad av arbetsmarknadsfrågor är detta förstås en gyllene tid. Och en viktig tid. Det är här och nu vi lägger grunden för hur våra ekonomier och arbetsmarknader ska se ut framöver. Visst, det kan fortfarande bli ett ”Roaring 20’s” när pandemin är över – men inte utan hårt jobb och många besvärliga avvägningar. Och det finns inga genvägar, det är bara att hugga i.
Sven Otto Littorin
Partner, seniorrådgivare, The Labyrinth
Arbetsmarknadsminister 2006-10
